kuligastesofi

 

 

 

 

Nåväl, allting började bra trots att vi hade en kokbok som tycktes vara tryckt på 1800-talet. Vi följde receptet slaviskt, jag och förste kocken. (kanske var vi FÖR noggranna?) Vi var riktigt sugna. Vissa hade seriösa cravings som inte var att leka med. Vi visste inte hur allting skulle utveckla sig i detta läget... 

 

Det stod i receptet att degen skulle jäsa i endast 10 minuter, vilket vi tyckte lät kort men vi gjorde som det stod i boken. Men när den hade jäst faktiskt i nästan 15 minuter så insåg vi att degen hade avlidit någonstans på vägen. Hmmm? Redan nu började vi känna aggressiva vibbar ifrån tredje kocken. Blodsockret var på nedgång.

 

 

Tredje kocken bakade något ansträngt och grymtande ut de stackars lussebullarna och det blev utan underdrift 9 st bullar på dubbel sats? Det VAR något fel med jästen alltså. (eller hur Andra kocken!) De ville inte visa några livstecken i ugnen iheller. Nu bröt det äkta helvetet lös. Någon var så sugen på lussekatter att den skulle kunna döda. Oj oj oj! Inte bra detta. Inte nog med att Första och Andra kocken var sjukligt besvikna på sig själv, de skulle plågas med att den Tredje kocken skrek och gormande. Det var i detta läget det uppstod ett battle. Ett hetskt lussekatts-battle. Vi stack och inhandlade nya ingredienser och denna omgången var det Tredje kockens tur (han var inte så medverkande första ronden). Första och andra kocken förbjöds i köket på grund av vår bak-inkompetens.

 

 

 

För att sammanfatta det hela så här i efterhand så lyckades Tredje kocken mycket bra. Han vann (tyvärr) vårt battle. Vi övriga i kocklaget har lärt oss att aldrig baka kakor till någon som har för starka cravings. Man kan kringgå genom att ha köpt färdigbakade lussebullar från affären innan som man gömmer och sen kan byta ut vid eventuell döbakning.

 

 

 

Tjipp tjopp!