kuligastesofi

Jag har alltid tyckt mycket om djur och när jag var liten ville jag såklart prova att bli ägare till ett. Jag hade först en grå halv-bondkatt (min katts mamma hade haft tajtan tajtan med en vilding) som flera i vårt hem utvecklade allergi mot. Kanske för att den mest var elak hela tiden? När den en dag försökte klösa ut ena mitt öga, men som tur var "bara" fastnade med klon i det undre ögonlocket, så fick jag nog. Den dagen bestämde jag mig för att hata katter för resten av mitt liv. På bild kan de vara söta men i verkligheten är jag faktiskt rädd för dem (ska även tillägga att alla katter jag mött har bitit mig eller försökt bita). Jag kanske har dränkt en katt i mitt förra liv och nu vill de hämnas? Iallafall så lämnades min katt, vid namnet Nusse, bort till ett bättre hem.


Jag har haft en del andra djur men ska bara nämna ett till. Djuret eller insekten jag hade härnäst var exotiskt och höll sig mer lugn än en katt. Jag fick för mig att skaffa en vandrande pinne. Som barn tänkte man inte som nu. Pinnen blev lika stor som min handflata, den var skrovlig och luktade skit. Kommer inte ihåg vad den hette men jag är helt säker på att jag döpte den. Vandrande pinnar är hermafroditer vilket innebär att de kan befrukta sig själv och yngla av sig i sin ensamhet. Kanske för att de är så fula att de inte vill sätta på varandra.. Jag var jätte glad den dagen då jag upptäckte små ägg i burken där pinnen levde. Både ekonomiskt och rent humant. När äggen kläcktes kunde jag stolt titulera mig som "Vandrande-pinne-uppfödare". Och den stora pinnen slapp nu vara ensam. Bebisarna var såå gulliga och skit-små. Det jag inte tänkte på var att de kunde komma igenom små springor lätt som en plätt så en dag när jag skulle duscha hittade jag några i badkaret. Och efter det återfanns de på lite olika stället.. Tur man inte tyckte det var äckligt på den tiden utan bara glatt fångade in dem och la dem i burken igen.