kuligastesofi

Jag trodde att det var över..

 

..men det måste vara något fel på mig (?) eftersom alla utvecklingstörda människor dras till mig. Inget ont emot dem men det är lite psykiskt påfrestande ibland. Speciellt att de alltid ska vara dryga och fråga en massa konstiga saker. Igår kom en sådan kille fram och inledde med att fråga hur det var med mig. Jag sa korthugget att det var bra. Jag frågade inte hur det var med honom för det låg inte i mitt intresse. Men han spann vidare och nästa fråga var om jag tyckte om shampoo. Jag svarade än mer ignorant att ja...jag gillar väl shampoo? Hur så? Då plockade han fumligt fram ett mini-shampoo ur fickan och frågade om jag ville ha det. Jag sa "nej tack" och flydde hastigt ifrån platsen. De har nämligen alltid något fuffens för sig, har jag erfarit under alla mina levnadsår. Sist jag träffade på denna killen (ca 6 år sedan) delgav han en massa allmänt konstig info om hans påstådda flickväns bröst och ställde ännu konstigare frågor om mig, såsom "När började du använda BH?" och så frågade han även, med sitt läspande tal, om när jag fick mina bröst och annat obehagligt som jag helst förtränger. Kändes som en smärre verbal våldtäkt.

 

En annan gång lurades jag av en annan sådan människa som uttnyttjade sitt handikapp för att hålla mig i handen över gatan, på ett hårt trafikerat övergångställe. Dohhh. Fast i det fallet låg naiviteten hos mig. Jag ville ju bara vara snäll och hjälpa till och det gjorde jag men kanske inte riktigt på det sättet jag tänkt mig. Det är nog det största leendet jag sett i hela mitt liv när jag väl hjälpt honom över gatan i rusningstrafiken. Men jag bjöd på det, även fast jag fortfarande är svårt mobbad för det  :P.